Bergväggarna reser sig lodrätt mot himlen. Sträcker jag ut handen kan jag röra vid dem. Jag kontrollerar min ksp, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Händer det något är varje sekund viktig. Sakta, sakta strävar kolonnen framåt. Slutmål? Kohistinat.

Jag har stått uppluckad i snart tio timmar. Tio timmar på vägar som mest liknar steniga stigar ger trötta fötter. Fordonet kränger där det kämpar sig framåt – trotsar stenar, wadis, djupa hål och skarpa krökar. Det går sakta. Fem, kanske tio kilometer i timmen? Vi stannar ofta. En punktering, en fastkörning, en bogsering…

Vi lämnade Sar-e Pul innan gryningen och under eftermiddagen når vi det första målet, byn Jargan. Väl framme på torget (som egentligen bara är en sluttande yta av sprucken lera och stora gropar med sopor) inser vi snabbt att vi är väntade. Överallt män och pojkar, hundratals, hukandes på murar, längs husväggar…Inte en enda kvinna eller flicka syns till.

Medan fordonen parkeras försöker jag och tolken att tala med några av dem. Det går väl så där. Hälften av dem vänder ryggen till och är uppenbart ointresserade av att kommunicera med oss. De är bara här för skådespelet. Inte ens de nyfikna barnen vågar komma nära, de skriker och springer när vi kommer för nära.

Men det finns vissa som vågar tala med oss – och de är fulla av frågor. Vilka är vi? Ryssar? Amerikaner? Vad vill vi? Tror vi på Gud? Hur kan jag vara kvinna, jag bär ju uniform? Jag börjar använda mig av våra så kallade talking points, det vill säga kärnmeddelanden vi vill förmedla: Vi är svenskar, ISAF, inbjudna av Afghanistan för att stödja landet i arbetet med att skapa säkerhet så att utveckling kan bli möjlig…

Ganska snabbt förstår jag att det inte är läge för talking points. Här finns inte ens den mest basala kunskap om oss och vi befinner oss i ett område där den vi kallar insurgent inte är något problem, utan en i familjen. Vi, däremot, är objudna gäster. Vi tolereras, men med viss skepsis.

Under dagarna som kommer ska det visa sig att det finns många dimensioner under en operation. Medan mina kollegor strider uppe på berget, tillbringar jag mycket tid med att samverka med folket i byn. Först vågar sig pojkarna allt närmre, sedan männen. De är lika nyfikna på oss som vi är på dem.

Vi pratar, frågar, lyssnar, svarar, förklarar. Vi ritar världskartor med Afghanistan i ena änden och Sverige i den andra. Vi studerar hallal-slakt på det lokala trottoar-slakteriet. Vi spelar, till allas stora nöje, fotboll med en vattenflaska och jag tilldelas så småningom ett afghanskt namn – Ferouza.


Stämningen förändras för varje dag när nyfikenheten vinner över misstron. Man berättar om byn, om livet, om problem och förhoppningar. Kvinnorna hålls fortfarande borta från oss, instängda i husen. Ändå är en sak tydlig – man hoppas på utveckling. Gång på gång säger män, som levt hela sina liv som bönder i denna avlägsna dal, att det är utbildning för barnen som är det viktigaste. Barnen ska få bättre liv än de själva.

Nio dagar senare står jag på nytt uppluckad när det är dags för hemfärd. Jargan ser exakt ut som när vi kom – men med en viktig skillnad. När vi rullar ut i gryningen vinkar barnen och många av männen. De ler – och kanske är det en lika viktig seger som den på berget.

/Helena