Klockan är strax efter sex, solen har precis kommit över horisonten och värmer oss, där vi står och äter frukost ur våra ”grönpåsar”.  Efter att ha varit med och planerat operationen som skall genomföras, är det dags att påbörja framryckningen mot målet, att avlösa förbandet ur ANA som varit placerat i Qush Tepa och Darzab. Samtidigt skall Polisen lösa sina uppgifter. Romeo Lima från PRT MES är en stark del som också är med.  Ger ett bra extra tillskott till Operationen.

När vi åker mot startpunkten, tänker jag igenom planeringen och hur det skall se ut enligt den fastställda lösningen.  När vi möter upp med de andra förbanden, syns det att det alla delar vet vad de skall göra. Grupperingen börjar ta form, precis som det var tänkt.

 

Chefen peppar sina soldater innan striden börjar.

Ingenjörerna börjar sitt tålamodsprövande arbete, när flankskyddet är på plats. Sakta rör hela den långa ormen sig framåt. Som tur är, har vi fint väder. Blå himmel och nästan ingen vind.  Sikten är bra, det underlättar vår spaning efter möjliga hot.

Plötsligt blir det stopp. Alla tittar och lyssnar spänt. Är det stridskontakt? Denna gång var det en IED som upptäcktes av ingenjörerna. Nu måste vi vänta tills det hunnit ta fram den och förstöra den.

Knallen kommer när IED:n sprängs, de är klara, vi börjar sakta röra oss framåt igen. Efter ytterligare någon timme är vi framme vid den första byn. Byborna tittar nyfiket på oss. Det är ganska många månader sedan några soldater kom denna vägen. Polisen kommer fram, går från gata till gata, hus till hus.  Så kommer några av byns äldre fram och börjar prata med polisen.  Plötsligt sätter de sig ner, diskuterar och gestikulerar livligt. Någon kommer fram med en kanna te. Det improviserade mötet slutar i samförstånd.  Stämningen lugnar snabbt ner sig. Andra bybor kommer med vatten och mer te till de andra poliserna och ANA. Alla ser lättade och glada ut. Vi får höra att det har varit jobbigt för byborna med en väg som av och till är minerad av upprorsmakare. De är glada att Afghanska armén och polisen kommer och hjälper dem. En av de äldre kommer fram till min bil och frågar om jag inte vill ha lite vatten. Med hjälp av tolken tackar jag så mycket och visar att jag har så jag klarar mig denna gång.

 

Befolkningen i byarna vi passerade, var generellt sett glada att vägen blev öppnad.

Så här fortsätter det några dagar.  Varje kväll koordineras verksamheten för nästa dag, mellan ANA, RL och polisen. Det gör att man kan rätta till de småfel som dyker upp, utbyta erfarenheter och annan vital information. Då flyter det på bättre nästa dag. De första nätterna är det skottlossning mot våra posteringar eller förläggningen. Då gäller det att snabbt komma i utrustningen och in på sin plats. Ibland har vi möjlighet att besvara elden, ibland inte. Då vi har bra understöd av flyg hela tiden, används detta så fort det finns möjligheter.  Några ströskott har träffat vårt fordon. Det klingar till, ett gnistregn sprakar.  Inga skador, bara lite repor i lacken. Våra Afghanska kollegor kommer och ser hur det är med oss. De visar på sin egen bil, som också har fått träff av ströskott. Ingen skadad där heller. Vi ler mot varandra och är tacksamma för att allt är bra med alla.

Efter några dygn är vi framme vid första basen, Qush Tepa. Vädret börjar nu bli sämre, med snö och regn. Då alla nu är trötta, framför allt de tålamodiga ingenjörerna, som hittat och sprängt ett antal IED:er,  och soldaterna som har svarat för flankskyddet. Nu blir det någon dags vila för alla, innan nästa del av operationen.  Det är inte bara bevakningen som skall skötas, också fordon och annan materiell måste tas om hand. Därefter får kroppen sin del, med tvätt, varm mat och sömn.

En av soldaterna i reserv, vakar över sina kamraters framryckning.

Nästa dag forsätter uppföljning och planering av fortsättningen av operationen. Så här långt, har alla haft stort tålamod och följt givna order helt och fullt.  Från att börja med jordbrukslandskap, är vi nu inne i bergsterräng, med smala och djupa dalar. Snön ligger på topparna, vi har sikt på upp emot mer än 10 km, när det är som bäst. När anfallet gå vidare, kan vi se motståndaren försvinna iväg över bergstopparna. Ryktet om flygunderstödet verkar ha spridit sig. Ändå stannar några av dem kvar och börjar skjuta mot våra fordon. Trots en passage med flyget på lägre höjd som varning, fortsätter motståndet. Då fälls bomber mot målet, en bergsrygg utan civil bebyggelse i närheten.  Efter bombningen blir det tyst, framryckningen kan fortsätta.

Efter nästan två veckor är det dags att ta sig tillbaka till starten. Sista fasen av operationen börjar! Så här långt har allt gått bra för hela styrkan. Våra egna förluster är minimala. Styrkan som skall bytas ut är färdig att åka. De har varit på plats i någon månad, och är glada att få åka tillbaka. Fordon är lagade och fulltankade. De bilar som inte kan gå för egen maskin, är upplastade. När hela styrkan är samlad, är det dags. Sakta rullar vi hemåt. Hinner vi på en dag, utan att förivra oss? Spaningen har fungerat bra, de har gett ingenjörerna ett bra underlag. Vi får också en varning: längs en några kilometer lång vägsträcka brukar det bli eldöverfall.  Framryckningen går bra, vi har bra väder och sikt.

 

Bra understöd från luften hade vi så gott som hela tiden

När vi når området med högre hotbild, är alla på helspänn. Plötsligt swoshar det till i luften, en kraftig knall framför oss! Ett rökmoln bolmar upp. IED? Nej, det var ett bomskott från ett raketgevär. Samtidigt börjar motståndaren skjuta med kulspruta och automatkarbin mot oss. Spårljus far förbi då och då. Var finns motståndaren? Målet anges, kulsprutan drar igång. ANA anfaller upp för backen och trycker undan motståndaren, vi kan understödja dem en stund. Var är de, alla hjälps åt att hålla uppsikt på egna förband.  Mycket trafik på radion. Plötsligt en ny RPG knall bakom oss. Fler spårljus far förbi. Eld från två håll. Vi bibehåller lugnet, hittar misstänkta skyttar på långt håll. Nu är det dags att flytta sig ur området, eldgivningen avtar.  Snart är alla ute ur området, ingen blev skadad nu heller.

 

På rull igen....

Efter uppsamling, fortsätter framryckningen. Nu händer inte mer, utan vi når fram utan ytterligare incidenter. Sent på natten kan vi från OMLT 1.BRIGADEN konstatera att den plan vi var med om att utforma, fungerade också i praktiken. En del saker kan förändras till det bättre, men uppdraget är löst. Vi känner oss mycket nöjda. Efter en nattmacka och välbehövlig dusch (efter två veckor!) somnar vi alla lugnt.

Major Lars

OMLT 1.BDE