Strax nordost om Sar-e Pul ligger Sheram-området. Området är sparsamt karterat och det kartmateriel som finns är i första hand baserat på sovjetiskt material från kriget 1979-89. De flesta byarna i området har till stor förvirring identiska namn. Anledningen till detta intressanta fenomen kommer sig att de byäldstar som de sovjetiska officerarna tillfrågande angående byarna gärna ville framhäva sin egen by. Därmed angav de också sina grannbyar med samma namn. Av den anledningen finns det i området sjutton byar med namnet Sheram, fem byar med namnet Majar och sex byar med namnet Gongor.

Orsaken till det diffusa och förvirrande kartmaterialet grundar sig helt enkelt i områdets otillgänglighet. Trots detta ligger det bara några mil nordost om provinsstaden Sar-e Pul. Otillgängligheten har många gånger hindrat ISAF-enheter från att skapa sig en uppfattning om området vilket naturligtvis också omfattar säkerhetsläget.

Med hänsyn tagen till uppdragets särart var laguppställningen något annorlunda denna gång. För att väga upp det bristande underlaget kompletterades styrkan med tre tekniker och en extra sjuksköterska. Allt för att täcka upp för diverse oförutsedda inslag i patrullen. En framgångsfaktor med facit i hand.

Morgonen den 25 februari är mulen och den gråa himlen hänger tungt över provinsstaden Sar-e Pul då vi beger oss av. Nattens blötsnö som fortfarande ligger på kullarna som omgärdar byn håller sakta på att omvandlas till dis. Landskapet skiftar i ett snävt spektrum av brunt och grått utan skarpa kontraster. På vägarna ligger ansenliga vattenpölar och den finkorniga sanden har efter de senaste veckornas nederbörd förvandlats till seg lera. Gummistövlar och terrängkedjorna krängs på.

Kullarna längs med vägen skjuter efter hand i höjden som färden går i nordlig riktning. Tempot är lågt och terrängbilarnas växlar rör sig inte över det nedre registret. Varje backkrön avslöjar en ny del av dalgången vi framrycker i. Känslan av att bana ny väg är påtaglig. De få fordon vi möter är uteslutande gamla ryska terrängbilar som genom sin enkla och lätta konstruktion är ideala i området.

Vi når byn Naimadan som ligger inträngt i en smal dalgång. Byns moské är mintgrön och känns utslängd i helt fel hörn av världskartan. Byborna är markerat avståndstagande och fattigdomen känns som ett knytnävsslag i ansiktet. De förklarar efter hand att det är länge sen afghanska myndigheter visade närvaro i området. Frågor avseende säkerhetsläget undviks helst. Den korta vistelsen i byn förmedlar en känsla av ett underkuvat rop på hjälp.

Färden går vidare in i carte blance. Vi korsar ett pass på mycket hög höjd och kan blicka in i en långsträckt och djup dalgång. Färden ner görs på fortsatt gyttjiga serpentinvägar. De branta stupen vid sidan av vägen är vissa fall uppmärkta med stenrösen. Mest troligt på förekommen anledning.

I dalens botten fortsätter vägen parallellt med en uttorkad flodfåra. Här och var finns bebyggelse i form av små lerhyddor. De enstaka afghaner vi möter längs vägen ger ett reserverat nyfiket intryck. Det är inte utan anledning vi känner oss som främlingar när vi passerar byns huvudgata.

Ljuset i dalgången förändras och efter hand sänker sig mörkret. Färden fortsätter i skenet av fordonens belysning.

ALPHA SIERRA