Den 24 april blev det dags för nya äventyr och erfarenheter. Jag skulle få följa med en skyttegrupp från Shibirghan som heter Hotel Alpha Romeo till Darzab. Jag var med som sjukvårdsförstärkning. Resten av min grupp var på Ali Zayi Hill.

Vi skulle landsättas där med helikopter, en Chinook. Det här var min första flygtur med helikopter och jag var spänd av förväntan. Det visade sig att jag skulle flyga första delen från Marmal till Shibirhgan med den amerikanska besättningen ombord. ”Enjoy the ride”, var allt som sades till mig innan avfärden. Det gjorde jag!

Vi lyfte efter mörkrets inbrott. Senare landade vi för att plocka upp de sex personer som skulle med och all deras packning. Då allt var mörkt och svart så såg jag inga ansikten på de som hoppade ombord. Vi hade alla våra ljusförstärkare på oss, och alla såg likadana ut.

Vy i Darzab Jag var vansinnigt trött efter att ha varit vaken i nästan ett dygn och hade en liten klump i magen inför det som väntade, alltså landningen i Darzab! Det jag visste var att vi landar på natten i skydd av mörker då området till stor del kontrolleras av Talibaner. Jag visste att vi och vår packning så snabbt som möjligt skulle av så att nästa Chinook också fick landa och släppa av sin last, plocka upp de som skulle lösas av och ge sig iväg så snart det bara gick.

En timme senare landade vi och vi fullkomligt kastade oss ur helikoptern. Vi hade inte kommunicerat med varandra under resan då det inte gick på grund av ljudnivån, så jag var just då väldigt osäker på vad jag skulle göra och vart jag skulle ta vägen. Jag fann mig ståendes i ett öronbedövande oväsen ifrån helikoptern, vars motorer och rotorblad skapade en tornado runt oss. Jag såg med halvt ihopknipna ögon en bergsvägg framför mig då jag tittade genom min ljusförstärkare.  En person står nära mig, men jag vet inte vem, kom han nu eller skall han åka? 

Plötsligt känner jag en klapp på min axel och tittar till vänster, där ser jag tecknet att inta låga ställningar och så hörs en röst igenom allt oväsen ”Håll koll mot bergskanten, därifrån är största risken att bli beskjuten”, beordras jag. Jag sjunker ihop med mitt vapen riktat i rätt riktning, då kommer nästa överraskning. Min bakdel blir fullkomligt blästrad av grus och sten som virvlar upp då helikoptern lyfte, jag höll som besatt i min packning så att varken den eller jag skulle blåsa iväg. Jag kunde överhuvudtaget inte titta eller andas då allt bara blir ett inferno av sand, grus, vind och ett öronbedövande oväsen.

Plötsligt blev det alldeles tyst och jag tänkte en kort stund: ”Jag är ensam, de glömde mig på denna djävulshylla till helikopterlandningsplats!”
Men jag hade naturligtvis aldrig behövt oroa mig. Där stod plötsligt Johan som var gruppchef och la åter sin hand på min axel och berättade i korta ordalag vad som gällde och vart vi skulle ta vägen nu. Flera personer lösgjorde sig ur skuggorna och jag var glad att jag inte var så ensam som jag trodde.

Den här sex personer starka gruppen löste snabbt uppgiften med att få ner packningen till det ställe vi skulle bo på. Vägen kändes nästan lodrät och de bar och drog packning, vapen, förnödenheter på ett imponerande sätt. Sista biten lastades allt på en afghanska polisbil. Själv bidrog jag väldigt lite till att få ner packningen då jag hade fullt sjå att bara ta mig nedför slänten utan att helt slå ihjäl mig eller falla handlöst. Jag sändes förståndigt nog ner till huset där vi skulle bo för att ta emot packningen i stället.

Johanna Efter detta blev det att hälsa på gruppen och se deras ansikten. Det var fem killar och en tjej , Johanna. Jag hade sett henne tidigare, då vi hade åkt på samma plan hit från den sista ledigheten. Hon är signalist, takskytt, och en alldeles fantastisk uppenbarelse på 24 år. Vi installerade oss och tog en välbehövlig vila.

Vi hade som uppgift att bemanna detta Provinsial Office, PO, men skulle även till det lokala sjukhuset med mediciner och annan utrustning som skänkts av ISAF. Samverkan skedde även med Guvernör, polischef och andra. Under hela veckan som vi vistades där fanns hela tiden ANA och ANP runt oss och över oss på kullarna runt omkring. Det var fantastiskt vackert i de omgivningar vi kunde se, men vi kunde inte lämna vårt område mer än när vi gick vår patrull till sjukhuset.

Patrull i Darzab Jag upplevde där för första gången att befolkningen inte var intresserade av att vi fanns på plats. De ögon jag tittade in i var inte vänligt sinnade. Det blev efter de vanliga artighetsfraserna på sjukhuset bara att lämna ifrån oss det vi hade med oss och gå tillbaka till vårt ”hus”.
Vi fick veta att sjukhuset hade 25 sängar, c:a 200 patienter per dygn och att man här förlöste ungefär 100 kvinnor i månaden. Jag hade velat se mer och fotograferat på sjukhuset, men situationen runtomkring gjorde att det inte kändes görligt.

NATO-sängar i kloss Väl i huset lagade vi mat på de gasbehållare som fanns eller på grillen som någon byggt upp. All mat lagades utomhus. Boendet i sig var snäppet högre än tälten på Ali Zayi Hill, eller sämre beroende på om man klarar fukt och mögel bra eller inte. Vi sov på våra Natosängar kloss i kloss.
Gänget som jag rest hit med var ett sammansvetsat gäng med stor respekt för varandra. Jag fick lära mig att de var ”jägare” och ”pansarskytte” i botten, alla unga men mycket mogna.
Förutom Johanna fanns det en mycket traktor/motortintresserad kille med Hulk Hogan mustasch! Han hade något inbyggt i sina öron som gjorde att han innan elverken krånglade eller stannade hörde att det var dags att serva eller byta dieseldunk eller liknande. Imponerande!
Den modige till häst En ålderman på snart 29 år (!) som såg ut som en blond Arnold. Trots detta trodde Poliserna utanför att han var 16 år! Han hade även ett skratt som skulle kunna frälsa världen. Bredvid honom kände jag mig väldigt trygg under vår korta patrull till sjukhuset.
En stridssjukvårdare fanns också. Jag var så tacksam att ha honom på plats. Samtidigt som jag fick mig lite militärhistoria till livs, det var intressant att lyssna på honom.
En till muskelbyggare med ordet framåt (på latin?) intatuerat på armen. En mycket modig man som en dag helt orädd satt upp på en av de stegrande hästar som visades upp för oss.
Johan, gruppchef, som ledde denna grupp på ett imponerande sätt. Ena sekunden lek andra allvar. Vi hade ett samtal, en av de första kvällarna, där vi pratade om gruppen som han var chef över. Han satte ord på det jag tänkte om modet hos dessa ungdomar som tidigare varit i strid.
”Jag önskar att deras föräldrar kunnat se dem i de situationer som vi löst ut. De skulle vara så stolta över dem!”
    Johans stolthet över dem gick inte att ta miste på. Att även han hade en grupp som var glada att ha honom gick inte heller att missta sig på!
Dagarna gick och gruppen blev lite rastlös, de slogs nästan om att laga mat, diska, duka osv. Take out beställdes från byns kebabresturang en dag, men jag smakade aldrig då jag tänkte att om de blir magsjuk så är det ganska bra om jag inte är det!

Elanläggningar fixas Vi tittade med hjälp av en projektor på film och serier när tiden blev långsam. Filmduken var en hjälpligt ren vit vägg i ett av rummen där vi sov. ”MacGyver” och ”The unit” varvades med en och annan film. Det var ett skönt avbrott i vår något spända tillvaro. En underlig känsla av falsk trygghet på ett sätt, men nödvändig.

Efter en ”episod” där jag blev lite mer än oroad, fast inte helt vettskrämd som gällde ett nattligt toalettbesök och en ANA-kille så tog gruppen detta på fullt allvar. Jag fick eskort om jag ville och kände ändå aldrig att jag var till besvär på något vis. Dom är alla så mycket snabbare till att få upp sina vapen, läsa situationer och handla rätt än vad jag någonsin kommer att bli, då det ju inte är min huvuduppgift så det kändes mycket bra.

Efter en vecka var det dags att få åka hem. Vi packade och gjorde oss klara. Denna gång skulle ANP (ANA?) köra oss hela vägen upp till helikopterlandningsplatsen. Ett par av killarna satte sig på packningen på flaket på den pickupen som användes. Resten av styrkan fick gå upp.
Matlagning på gasolkök Jag och tolken fick den tvivelaktiga äran att åka i baksätet. Jag kan bara säga att dessa killar tänker inte som oss vad gäller säkerhet i trafiken! Dom satte på en typ av Afghansk popmusik, kanske för att imponera på [doctör] då dom hela tiden vände sig om och log och sa just [Doctör] till mig. Samtidigt dansade båda glatt i bilen (Ja, det gick!) medan de körde på en knappt existerande smal väg rakt upp i himlen.
   Grus och sten rasade omkring och deras billyktor knäpptes av och på efter behag. På backspegeln i framrutan hängde diverse ”blingbling” och en jätteklase med vindruvor i plast. På instrumentbrädan låg en bit syntetpäls. Jag andades så lugnt jag kunde in och ut och tittade så gott det gick i mörkret om jag verkligen satt där i bilen. Ni vet den där känslan av att vilja nypa sig i armen? ”Det här händer inte, jag har hamnat i en skräckfilm!”, tänkte jag. Men nejdå, där var jag mitt ”i filmen”.

Vi kom till slut lyckligtvis upp till vår plats för pick-up, och väntade på helikoptrarna. Efter en halvtimma kom de som skulle hämta oss. Det är mäktigt att sitta på en liten hylla på kanske 20×20 meter och se en Black Hawk landa. Nu skall jag väl i ärlighetens namn inte säga att jag tittade jättemycket, då jag åter likt en rädd katt spretande höll fast mig i packningen. Blästringen av min bakdel blev dock mindre denna gång!

Innan jag egentligen fattat vad som hänt var avlösningen ute med sin packning och mitt gäng hade lastat det som skulle med hem igen på nolltid. Jag lommade skamset fram för att ta plats, då det var jag som skulle på först. Det satt aldrig fast hos detta gäng kan jag säga.
Flygturen hem var en härlig upplevelse, och landskapet under oss såg genom min ljusförstärkare ut som ett djuphavslandskap i mörkt grönt. Klippor och berg i alla former ni kan tänka er. Plötsligt massor av ljus från platser vi passerade. Det är ett så vackert land att man hisnar!

Mitt gäng hoppade av på Camp Monitor och jag fortsatte min resa med besättningen till Marmal. Återigen innan jag visste ordet av var jag utanför Black Hawken med min packning. En tysk soldat uppfattade min något förvirrade belägenhet och kom till undsättning. Han tog mig till en terminalbyggnad, kastade en snabb blick på mig och sa: ”I think you need a cup of coffe!”

Tack Hotel Alpha Romeo för denna vecka.
Jag har lärt mig massor av er. Nu vet jag hur en arg Chihuahua låter när hon skjuter.

//Syster Jeanette PL84

Bilderna är ärligt stulna från Johan!

Plåster på såren
Matförvaring
Provisoriskt handfat
På åsnerygg