Hej!

Jag heter Jeanette och tillhör FS20:s sjukvårdspluton. Jag har en bakgrund som narkossjuksköterska och har arbetat på akutmottagningar de sista 12 åren av mina 24 år i yrket.

Passager som tog andan ur mig på väg ner från Salangtunneln.

Hemma lämnade jag vuxna barn och barnbarn, som vet att mormor är ”på jobbet i ett annat land”.  Jag har nu varit här i drygt en och en halv vecka och har redan upplevt otroliga saker i detta sällsamt vackra land.

På väg ner från Salangtunneln.

Vi kom för ett par dagar sedan hem efter att under 5 dygn varit på ett uppdrag söder om vårt distrikt. Två av våra sjukvårdsvagnar skulle tillsammans med andra fordon, b.la finska  möta upp delar av den afghanska arme´n vid Salangtunneln som låg 3400 möh. Vi har också stannat på den ungerska campen i Pol-e khomri, där vi gjorde studiebesök på deras Role 1. Det är en motsvarande en hälsocentral med  extra resurser. Det var intressant att se, och att även få höra hur dessa läkare arbetade ute i sina fordon.

Sjukstugan på den ungerska campen.

Resan dit var fantastisk med vyer som tagna ur en sagovärld. Bergen tog helt andan ur mig då de tornade upp sig i de mest fantastiska formationer.  Under resan slås jag av färgen i detta karga landskap, allt som olika nyanser av beige. I bland såg jag röda berg, eller rosa toner, men det mesta är beige.

När vi åkte genom byar så fullkomligt kryllade det av små stånd där det såldes allt möjligt. Kött hängde i taken och lukten av nyslaktat nådde vagnen. En man bär ett slaktat lamm, ett barn bär på endöd höna. Plötsligt ser jag ett tiotal pojkar sparka fotboll på en grusplan, då det är det enda som finns. Ett par flickor dansar försiktigt i sina färgglada kläder långt bort från vägen med rostiga ryska fordon som kuliss, men dom rör sig med glädje!

Uppe i bergen ser vi mer av fattigdom. Barn som går barfota i flipflopskor i minusgrader. Män byter däck på fordon som fått punktering.  Vi ser få kvinnor. Dom vi ser har burka på sig. Jag undrar om jag någonsin under min tid här får tillfälle att samtala med någon av dom? Jag hoppas det.

Jag undrar så var alla barn kommer ifrån. Var bor dom, hur hann dom hit till oss på den korta stund vi står stilla, vart är dom på väg?

Allt vi ser är ju tillsynes milsvida ytor av sten, sand och berg. Hur, undrar jag, kan man överleva här? Har någon av dessa barn överhuvudtaget en aning om vilka vi är, att vi vill hjälpa? Naturligtvis inte!

Jag hoppas att dom ser det i våra ögon åtminstone, då det första dom ser är våra stridsfordon, vapen och uniformer. Men jag kan se i de ögon vilka jag sett in i  att hoppet finns. Att få se barnaögon glittra och få ta emot ett av deras fantastiska leenden mitt i allt detta  är fantastiskt. De flesta av barnen vinkar glatt när vi passerar genom byarna. Det ger hopp och en tro på att det vi gör är viktigtoch riktigt!

Nu fortsätter missionen och jag vet att det vi gör är  farligt många gånger, men ändå. Om vi inte försöker kan vi då någonsin stå ut med oss själva för att vi inget gjorde? Det kan tyckas att jag är naiv som tror att det jag gör här kan göra skillnad. Då tror jag att jag vill vara det.

I dag har jag haft ytterligare en ny upplevelse. Under dagen har jag och min kollega Henrik varit sjukvårdsförstärkning i en CV90-vagn, eller som jag säger i mitt privata liv – En bandvagn! Vi blev så väl omhändertagna av dessa fantastiska unga män. Jag kan ju vara mamma åt 95 % av dom och undrar så hur dom tänker om att ha mig i vagnen.

Dom passar på mig och ser till att jag har det bra. Dom låter inget ”ont” hända mig!  Dom ursäktar allt damm som rasar in i vagnen där jag sitter längst in på en hängstol, omringad av vapen och ammunition blandat med vår egen sjukvårdsutrustning.

Jag är så stolt över dessa killar och tänker på hur oroliga deras föräldrar många gånger skall vara. Jag vet att jag skulle vara det. Flera av dessa är yngre än mina egna, och barn är alltid barn. Jag vet att min son är orolig. Han sade i går i telefonen när han hörde om att jag skulle åka i hans gamla fordon sedan lumpentiden – Mamma, lova att vara rädd om dig!

Min mamma sade i somras då jag ringde henne och beklagade mig efter en tuff del i utbildningen på Livgardet. – Ja, men jag sa ju det. Varför skall en gammal kärring göra lumpen? Ja, den käre modern. Barn är ändå alltid barn även om dom snart skall fylla 50 år!

Jag hoppas naturligtvis att ingen skall behöva skadas under missionen. Om det ändå händer och mina kollegor eller jag själv är den som finns på plats så känner jag att vi är så väl förberedd på uppgiften så att vi kan göra skillnad för våra soldater och det är först och främst därför vi är här. göra det bästa vi kan.

Hälsningar från 1251 Jeanette, sjuksköterska