”Uppsittning, Marchfärdiga!” ljuder plutonchefens röst från vagnchefs-luckan. Alla vet vad dom ska göra. Soldaterna i gruppen, kamrater och kollegor, har tränat på livgardet för att vara så beredda som möjligt för dagen då träning i fred byts mot strid i väpnad konflikt. Jag tar på mig stridsutrustningen och de sista detaljerna; hörselskydd, handskar och hjälm. Därefter kliver jag med vant steg in i 90an och ropar ”Lucka” innan jag ställer mig posto i stridsluckan.

Dagen har nyligen grytt och den bleka solen stiger över ett kallt ökenlandskap. Vi har sovit ute för att kunna påbörja fotpatrullen i en av de många byarna tidigt. Mina kollegor och jag vill åstadkomma saker under insatsen, att faktiskt få göra den uppgift vi tränat för så länge. Därför är vi ivriga att komma igång med dagens arbete.

Vi närmar oss byn i ett lugnt tempo, ingen stress som hemma i sverige. Här löser vi uppgifter för att vi vill och på bästa sätt. Vi gör avsittning, grupperar och fördelar den materiel som ska med: kommunikationsutrustning, stridssjukvårdarväskan och ISAF news för att sprida informationen om våra förehavanden till de få som är läskunniga. Tolken är med för att kunna sköta samverkan med lokalbefolkningen. Snart är vi redo och påbörjar fotpatrullen.

Vi närmar oss byn som fortfarande håller på att vakna. Det känns tryggt att ha stridsfordon att åka i. Bra skydd och bra kanon. Vi beger oss till fots mot byn. . Husen och compounden är byggda i samma ljusbruna bajs-väggar som överallt i Afganistan. Det ser likadant ut överallt. Det är fattigt och bönderna börjar så sakteliga bege sig ut för att gräva i fälten med spaden på axeln. ”Det grävande folket”. Dom gräver till och med på natten.

Åsnor och hundar strövar omkring i egen takt utan speciella inhägnader eller koppel. Barnen här är ovana att se ISAF soldater eftersom byn ligger långt ut på landsbygden. Inne i Mazar vinkar alla barn och gör tummen upp eftersom de är vana med ISAF’s närvaro. Här är de mer nyfiket avvaktande.

Det är nästan folktomt i byn vilket är lite oroande. Frånvaron av det normala är en förhöjd risk för att något skall hända, t.ex. eldöverfall, IED- attack eller båda. Man märker på kollegorna genom ögonkast och kroppsspråk att alla är redo. Något kan hända.

En bit in i byn närmar sig en gammal gubbe bakifrån mot kolonnen där jag går. Jag hälsar på honom ”Salaam Aleikom” och han svarar. Därefter säger jag ”Tarjuman” vilket betyder tolk. Han verkar pratglad så jag ropar till gruppchefen så att han och tolken kan prata med gubben.

Medan gruppchefen och gubben samverkar så står jag och passar mitt tilldelade eldområde. Jag tittar ut bland spartanska hus, enstaka höbalar och diverse skräp som människor lämnat efter sig vind för våg. Jag väntar. Soldater är experter på att vänta. Hurry up and wait! Så småningom fortsätter patrullen och vi har gått igenom nästan hela byn. Vi pratar med några människor till och lämnar sedan bebyggelsen och gör uppsittning i våra stridsfordon.

Vi åker en bit ifrån byn och tar en kort rast. Nu skördar vi frukten av vårt arbete och får av gruppchefen veta att vi fått svar på de flesta av våra frågor. Det känns bra att vara ute på fotpatrull, att få vara nära det folk som vi bringar säkerhet till. Det känns bra att dom uppskattar det. Hoppas bara att den Afganska regeringen kommer på fötter och kan sköta landet utan ISAF.

Nu står vi och hänger i vagnsborgen. Försvaret är riktat utåt i alla riktningar och vi har den lediga stunden. Vi snackar skit, röker och pratar om patrullen. Helt plötsligt så hörs automatsalvor eka över nejden. Tempoväxlingen är ett faktum. En febril aktivitet påbörjas och snabbt är vi uppe i vagnarna beredda att möta det eventuella hotet. Det är en spännande arbetsmiljö. En situation som ingen kan förstå om de inte varit med om det själva. Det är en extrem och hotful miljö med mycket potentiell stress som vi soldater trivs i.  För mellan kollegor så skrattar, fikar, skojjar, lever och väntar vi.