FS20 – Utlandsstyrkan i Afghanistan

En anhörigblogg för FS20

Bläddrar bland inlägg i 1:a Skytte

I byn Ali Zayi, bland låga sandfärgade byggnader och betande getter reser sig en höjd – Ali Zayi Hill. Eller ”Kullen” som den kallas bland de svenska soldaterna i Provincial Reconstruction Team Mazar-e-Sharif (PRT MeS). Här lever och arbetar delar ur den svensk-finska styrkan i ett område med stora säkerhetsproblem för både den civila befolkningen, civila organisationer och för de internationella och afghanska säkerhetsstyrkor som verkar där.

Läs hela artikeln på Försvarsmaktens webbplats.

I dag är det internationella kvinnodagen.  Den är ju mer uppmärksammad i Sverige än här naturligtvis. Jag undrar hur många kvinnor i landsbygden här som vet det, och hur det isåfall skulle göra någon skillnad för dem just idag, detta år.

Jag har funderat på vad den betyder för mig just idag och kommer bara fram till att det är viktigt att vi är här i Afghanistan. Kvinnor och deras barn här har ju faktiskt samma självklara rätt till att få vara trygga, självständiga, utbildade som alla vi andra, svårare än så är det inte!

Nu har vi passerat halvtid på vår mission och dagarna börjar bli varmare. Det som är fruktansvärt och otäckt för dom där hemma blir till en underlig vardag och normaltillstånd för oss som är här.

Sjukvårdsplutonens vagnar rullar ut på operationer och uppdrag, så vi träffas inte mycket längre. Jag har min trygghet i min vagn PL84,med Mattias, Henrik och Kristoffer, men vi delar upp oss av och till och behoven får styra.

Desto mera får jag tillbringa tid med killarna i Alpha, Bravo och Delta. Jag har tillbringat en del tid på Ali-zayi Hill som vi i dagligt tal kallar ”kullen”, men inte i närheten av hur många dygn Alpha och Bravo varit där. Var efter som tiden går lär jag nu känna fler och fler av dom både till namn och utseende!

Sjukvårdsplutonen sköter hygienen på kullen. Detta innefattar att tömma sopor, tömma och hålla rent dasset och elda upp det hela i en grop som finns för ändamålet. Vi skall även se till att det finns vatten att tvätta sig i, det kommer i dunkar tillsammans med den grupp som för tillfället åker upp på kullen. Hygienen är en historia i sig och den är lite krånglig minst sagt, åtminstone tycker jag det. Att inte kunna duscha förens efter 8 dygn i damm och smuts gör mig lite stressad faktiskt, men de andra verkar klara det så jag får bara gilla läget! Däremot så satte jag mig i vagnen med ett handfat, varmvatten och tvål och plaskade på i en timme en kväll. En helt fantastisk upplevelse och det kändes som om jag varit på spaweekend.

Vi delar tält och sover 8-10 st i vardera ungefär. På kvällarna ligger jag där i mina dubbla sovsäckar och lyssnar på dessa killar som pratar om allt mellan himmel och jord. Det blir naturligtvis prat om flickvänner och fester också. Då det inte verkar censureras så väldigt hårt har jag väl då på något vis accepterats som en av ”killarna”.

Jag passar ibland på om vi inte är ute på patrull att gå runt i skyttevärnen för att prata lite. Jag får ta del av många tankar och funderingar och höra om framtidsplaner eller oro för nuet, eller det som kanske kommer. Att få en ”go” klapp på axeln av en grabb som frågar – Hur går det för dig? Är ju så omtänksamt att jag kan gråta. Det svåra är ju att inte göra som hemma med mina egna barn, bara kasta mig över dem och kramas hårt!

Att jag fått det privilegiet att vara här med dessa gör mig stolt och glad men även som den lättrörda person jag är gråtmild. Dom är bara helt underbara dessa soldater, för det är ju det de är i första hand.

Dom tar hand om mig på ett fantastiskt sätt när vi är ute. Jag frågar – Vad vill ni att jag skall göra nu? när vi går patrull i byarna t.ex. Dom svarar bara lugnt – Gör som oss bara! Och när jag irrar iväg eller inte håller rätt tempo eller på något sätt ställer till det med min utrustning så blir dom aldrig irriterad utan säger bara – Jag går bakom dig istället, eller något annat som får mig tillbaka i rätt riktning, utan att jag egentligen märkte vad som hände!.

Jag har ju inte fullt ut den militäriska drillning som säkerligen är önskvärd, men de låtsas aldrig om att dom märker det, och har många gånger änglars tålamod!

Vi har kört fast på vägar där vi inte skall köra fast om man får välja, nu är ju verkligheten här en annan så det händer.

Jag åkte i en Galt som ensam sjuksköterska och la mig inte så mycket i själva bärgningsförsöken. Däremot rörde jag mig lite kring dom och  slogs jag av deras sätt att arbeta tillsammans. I det civila livet hade blodvite uppstått i samma situation! Jag har sett prov på imponerande ledarskap i dessa fantastiska konstellationer av män.

Här vet man att det gäller att så snabbt som möjligt lösa uppgiften och det fyller inget syfte att skylla på någon annan. Humöret var därför på topp trots allvaret i situationen, och efter några timmars arbete blev killarna hungriga, det är ju åtminstone något som jag känner igen som mor till två gossar.

Plötsligt satt dom i dikesrenen och åt nudlar och pratade. – Du får se det som en picknick helt enkelt säger en av vagnscheferna, även om det är det värsta tänkbara utflyktsmålet! Efter detta så kunde jag dricka mitt kaffe med viss njutning.

Ja, herregud där står vi där vi står och ingen tappar modet en enda gång, åtminstone inte så det märks. En av killarna berättar att han varit med att köra på 2 IED:er (vägbomber) och säger att kör han på en tredje kanske han åker hem då i så fall hans tur har tagit slut. Några dygn efter detta hände det att samma pluton körde på en IED och det första jag tänkte på när jag hörde att ingen blivit skadad var – Vem körde? Det var inte han, så han har fortsatt turen på sin sida!

Vi har varit ute som förstärkning när det skall röjas IED:er, och bärgas fordon som blivit obrukbar av samma anledning. Det tar timmar av väntan och planering av vägval då säkerheten går först.

Plötsligt skall ett dike grävas igen så att fordonen tar sig över och jag finner mig själv som en av de som gräver. Det är också skillnad då ingen av killarna tycker att det är konstigt att sjuksköterskan är den ”frivilliga” från vagnen. Hemma hade jag sluppit undan så att säga, men jag gillar att det är ok här.

På kullen lagas det sedan mat och alla äter tillsammans. Där håller jag mig undan med flit, de fixar det galant utan inblandning av mig! Samtidigt så är det skönt att det inte ställs sådana krav på mig bara för att jag är enda kvinnan på kullen.

Det blir nu varmare som sagt och mer saker kommer att hända. Vi rullar vidare med ett högt säkerhetstänk. Vi kan ju inte undanröja alla risker och hot då vi lever mitt i det. Men om vi fortsätter att inte ta onödiga risker, att stötta varandra och ta hand om varandra då det hettar till så har vi förutsättningarna. Kompetensen finns definitivt, dessa killar har jag det största förtroende för och jag känner trygghet i situationer som egentligen är helt obegripliga. Gränserna som jag som civil hade är definitivt förflyttad, jag har förändrats i mitt sätt att förhålla mig till faror. Jag tror att det är till godo både för mig och dessa killar i Alpha, Bravo och Delta.

Tack för att ni finns killar !

Syster Jeanette PL84

Efter elva dagars operation i distrikten Qush Tepah och Darzab har soldaterna som varit med kommit tillbaka till sina camper och börjat återhämta sig efter de många striderna.
– Det är viktigt att prata om allt som hänt, säger Fredrik som deltog som förare och combat medic (stridssjukvårdare) under operationen.

– Vi visste att vi skulle få stridskänning och var beredda på att de hade lagt ut IED:er (hemmagjorda vägbomber) längs med vägen, säger Fredrik.

Han berättar om sina upplevelser tillsammans med sjuksköterskan Henrik som också var med under operationen. De har fått vara med om intensiva strider och är trötta men välbehållna.

Läs hela artikeln på Försvarsmaktens webbplats.

Delta bygger ut

1 comment

Under den milda vintern som pågår i Afghanistan sysselsätter sig DQ med byggnationer. Samtidigt som vi löser ordinarie uppgifter i AOO (Area Of Operations) så förbättrar vi arbetsmiljön på en av våra FOB:ar (Forward Operation Base). Vår huvudcamp CNL har växt fram under lång tid och möter i stort kraven för svensk arbetsmiljö medan FOB:ar som är av mer temporär natur och byggda med mindre resurser håller en mer knapphändig utformning, standard och komfort. Detta ser driftiga soldater som ett problem som borde lösas. Alla är måna om att göra det så bra som möjligt omkring sig.

bygge Svenska soldater har ett väldigt gott rykte internationellt. En praktisk fördel som svenskar har jämfört med vissa andra nationer är att vi ofta har dubbel kompetens. ”Yenkare” (Amerikansk trupp) och britter till exempel, som är yrkesarméer av lång tradition, har mer renodlade soldater. De kan ofta ingenting annat.

Svenskar är däremot inte bara soldat utan kan också vara: rörmokare, plattläggare, sjuksköterskor, bilmekaniker, snickare, industri arbetare m.m.

Detta medför att vi har lättare att vara kreativa och bygga saker, fixa saker – förbättra vår tillvaro – då kompetensen redan finns.

Våra Finska bröder och systrar, som vi jobbar tillsammans med, är också väldigt kreativa. De har en tendens att bygga bastu var än de slår camp. Jag antar att det är en kulturell grej.

Här ser ni bilder på hur vi bygger ut och skapar oss plats inne på området som delas med ANSF (Afghan National Security Forces) och då I synnerhet ANP (Afghan National Police) som håller till mest där. Det är både kul och viktigt att vi jobbar så mycket tillsammans med dem som vi gör.

campbild Vi delar på säkerheten för FOB:en med ANP. Vi bor i tält med enkla Nato-sängar och sovsäckar, så det gäller att göra det så bra som möjligt för sig, även om vintern är mild.

Vi bor på FOB:en när vi kan. Det är närmare ut till det område vi i huvudsak verkar i, ”West of Mes” (Mazar-e Sharif) som man brukar säga. Livet må vara spartanskt på FOB:en, men vi gör ändå vad vi kan för att trivas så bra som möjligt.

campbild2 Framtiden får visa hur slutresultatet blir.

post

”Uppsittning, Marchfärdiga!” ljuder plutonchefens röst från vagnchefs-luckan. Alla vet vad dom ska göra. Soldaterna i gruppen, kamrater och kollegor, har tränat på livgardet för att vara så beredda som möjligt för dagen då träning i fred byts mot strid i väpnad konflikt. Jag tar på mig stridsutrustningen och de sista detaljerna; hörselskydd, handskar och hjälm. Därefter kliver jag med vant steg in i 90an och ropar ”Lucka” innan jag ställer mig posto i stridsluckan.

Dagen har nyligen grytt och den bleka solen stiger över ett kallt ökenlandskap. Vi har sovit ute för att kunna påbörja fotpatrullen i en av de många byarna tidigt. Mina kollegor och jag vill åstadkomma saker under insatsen, att faktiskt få göra den uppgift vi tränat för så länge. Därför är vi ivriga att komma igång med dagens arbete.

Vi närmar oss byn i ett lugnt tempo, ingen stress som hemma i sverige. Här löser vi uppgifter för att vi vill och på bästa sätt. Vi gör avsittning, grupperar och fördelar den materiel som ska med: kommunikationsutrustning, stridssjukvårdarväskan och ISAF news för att sprida informationen om våra förehavanden till de få som är läskunniga. Tolken är med för att kunna sköta samverkan med lokalbefolkningen. Snart är vi redo och påbörjar fotpatrullen.

Vi närmar oss byn som fortfarande håller på att vakna. Det känns tryggt att ha stridsfordon att åka i. Bra skydd och bra kanon. Vi beger oss till fots mot byn. . Husen och compounden är byggda i samma ljusbruna bajs-väggar som överallt i Afganistan. Det ser likadant ut överallt. Det är fattigt och bönderna börjar så sakteliga bege sig ut för att gräva i fälten med spaden på axeln. ”Det grävande folket”. Dom gräver till och med på natten.

Åsnor och hundar strövar omkring i egen takt utan speciella inhägnader eller koppel. Barnen här är ovana att se ISAF soldater eftersom byn ligger långt ut på landsbygden. Inne i Mazar vinkar alla barn och gör tummen upp eftersom de är vana med ISAF’s närvaro. Här är de mer nyfiket avvaktande.

Det är nästan folktomt i byn vilket är lite oroande. Frånvaron av det normala är en förhöjd risk för att något skall hända, t.ex. eldöverfall, IED- attack eller båda. Man märker på kollegorna genom ögonkast och kroppsspråk att alla är redo. Något kan hända.

En bit in i byn närmar sig en gammal gubbe bakifrån mot kolonnen där jag går. Jag hälsar på honom ”Salaam Aleikom” och han svarar. Därefter säger jag ”Tarjuman” vilket betyder tolk. Han verkar pratglad så jag ropar till gruppchefen så att han och tolken kan prata med gubben.

Medan gruppchefen och gubben samverkar så står jag och passar mitt tilldelade eldområde. Jag tittar ut bland spartanska hus, enstaka höbalar och diverse skräp som människor lämnat efter sig vind för våg. Jag väntar. Soldater är experter på att vänta. Hurry up and wait! Så småningom fortsätter patrullen och vi har gått igenom nästan hela byn. Vi pratar med några människor till och lämnar sedan bebyggelsen och gör uppsittning i våra stridsfordon.

Vi åker en bit ifrån byn och tar en kort rast. Nu skördar vi frukten av vårt arbete och får av gruppchefen veta att vi fått svar på de flesta av våra frågor. Det känns bra att vara ute på fotpatrull, att få vara nära det folk som vi bringar säkerhet till. Det känns bra att dom uppskattar det. Hoppas bara att den Afganska regeringen kommer på fötter och kan sköta landet utan ISAF.

Nu står vi och hänger i vagnsborgen. Försvaret är riktat utåt i alla riktningar och vi har den lediga stunden. Vi snackar skit, röker och pratar om patrullen. Helt plötsligt så hörs automatsalvor eka över nejden. Tempoväxlingen är ett faktum. En febril aktivitet påbörjas och snabbt är vi uppe i vagnarna beredda att möta det eventuella hotet. Det är en spännande arbetsmiljö. En situation som ingen kan förstå om de inte varit med om det själva. Det är en extrem och hotful miljö med mycket potentiell stress som vi soldater trivs i.  För mellan kollegor så skrattar, fikar, skojjar, lever och väntar vi.

Stab- och trossplutonen på första skyttekompaniet består av 3 grupper. Tillsammans utgör de kompaniets samlade förmåga för ledning, logistik och underhåll.

Stabsgruppen

Stabsgruppen gruppchef består av en ställföreträdande gruppchef, signalister samt soldater som har befattning skytt/förare. Gruppens huvudsakliga arbetsuppgift är att bemanna kompaniets ledningsfordon som används av kompaniledningen för att kunna leda kompaniet ute i operationsområdet.  I övrigt bistår gruppen kompaniledningen i dess arbete inne på campen. Att arbeta i stabsgruppen är utvecklande och omväxlande då jobbet erbjuder en stor variation av olika arbetsuppgifter.

Ledningsfordonet, en pansarterrängbil 203.

Förläggning ute i operationsområdet. Som tur är har klimatet så här långt inte varit speciellt kallt :)

Solnedgång i fjärran.

Transportgruppen
I transportgruppen finns det  gruppchef, en ställföreträdande gruppchef och förare.

Gruppens huvudsakliga uppgift består av att transportera fordon och materiel kors och tvärs över det svenska ansvarsområdet, vilket innebär att gruppen redan är uppe i många mil på de afghanska vägarna.

En dag på transportgruppen kan vara väldigt varierande. Det kan vara allt från det självklara som att köra transporter till andra camper, till campsysslor såsom att köra ut vatten till olika ställen på campen, eller att fylla upp matcontainern med så kallade rations (frystorkad mat).

För tillfället håller gruppen på med att möblerna om olika delar av campen. Detta innebär många timmar i lastare och en hel del slit med bl.a. städning.

Arbetet är givande och lärorik framförallt eftersom transportgruppen får ta väldigt mycket eget ansvar. Detta uppskattas eftersom gruppen själva får tänka till på hur de vill ha det för att det ska fungera så bra som möjligt, samtidigt som det innebär en hel del mer arbete och möjligheter än vad de hade förväntat sig innan de kom ner till Afghanistan.

Arbetet vid transportgruppen är ganska självständigt vilket innebär att det kan bli långa dagar, t.ex. 07-23, men även att man ibland kan ta en sovmorgon, vilket behövs efter en sen kväll med en lång körning.

Driftstödsgruppen
Driftstödsgruppen består också av en gruppchef, en stf gruppchef men också hjulfordonsmekaniker, pansarterrängsbilsmekaniker, signal-/vapenmekaniker samt Stridsfordon 90 mekaniker.

Gruppens huvudsakliga uppgift är att avhjälpa fel, stötta skytteplutonerna vid vård samt utbilda. I driftstödsgruppens tält är det oftast full rulle, dagarna är långa men roliga och jobbet går i ett.

Då det är många fordon, i varierande materielslag så krävs det bred kompetens, vilket DSGn har. Där allt från stora saker som Stridsfordon 90 och Lastbilar till mindre saker som handburna radiosystem och automatkarbiner lagas.

Björn i DSG-containern

Kim med slägga

En vanlig dag för DSGn består av ett morgonmöte, där chefen delar ut uppgifter beroende på vilka fordon som är inne och vilka fel som kan avhjälpas på plats. Därefter börjar dagens arbete vilket t.ex. består att stötta plutonerna vid vård av vagnar. Då gruppen bidrar med allt plutonerna kan tänkas behöva, från att svara på frågor om hur saker fungerar, laga saker till att låna ut verktyg mm.

Kim, Nille och Björn i ledningscontainern.

Höjdpunkten på dagen är när transportgruppen kommer förbi med reservdelar som har beställts, har man då tur så har de även köpt med sig lite godis och läsk. På kvällen samlas gruppen igen, då delger gruppchefen lägesrapport från kompaniet, utefter denna planeras sen morgondagen.

Chefen för plutonen står för samordning och personalansvar.  Arbetet är tidskrävande men väldigt utvecklande och roligt, arbetsuppgifterna varierar från stora till små och det finns alltid något att göra.

EQ är en pluton som jobbar för varandra och för kompaniet. En månad in i missionen är stämningen på topp och trots att en del saknades på plutonen så var julfirandet en trevlig tillställning med Sunes jul, julklappsbytande och glöggdrickande!

Gott nytt år och god fortsättning önskar EQ från Afghanistan!

Det här är vårt hem. Det är här vi spenderar mest tid i missionen. ”Kullen”, som det kallas i folkmun, är FS20:s västra utpost. FS19 tog den, FS20 håller kvar den i ett hårt grepp och vägrar att släppa den.

Det har fallit på 1:a Skyttekompaniet, QL, att försvara Kullen. Här bor vi och utgår på patruller i området West of MeS (Väster om Mazar-e-Sharif). Livet är spartanskt och enkelt och bjuder inte på några västerländska njutningar. Ibland lyxar vi dock till det med inköpt Cola och Snickers.

När vi inte patrullerar spenderar vi tiden med att förbättra försvaret på Kullen, vila upp oss i våra tält och tillreda varmvatten till våra frystorkade måltider. FS19 har vänligt nog byggt upp ett litet SPA med gym som nyttjas frekvent. Tyvärr så har duschpåsen gått sönder och än så länge har vi inte lyckats få tag på en ny.

Vi försvarar oss dygnet runt. Kullens höjd gör att vi har mycket god överblick över ett stort område.

Vi försökte att skapa lite julstämning under vår senaste vistelse som avslutades på julafton. Det resulterade i denna ståtliga julgran som pryddes med konservlock och en ficklampa som stjärna. Under dagen levererades ett antal inslagna paket under granen. Många paket var misstänkt lika frystorkad mat. Vi lyckades inte få med oss någon pepparkaksdeg eller socker så det blev inget direkt julbak. I alla fall inte på Kullen.  Senare under kvällen kröntes även denna julafton av ett överväldigande julbord inne på Camp Northern Lights. Vi hoppas att vår grannpluton, som löste av oss, fick en fin julfrukost innan de åkte till Ali Zayi..

Ali Zayi Hill ligger inte väldigt långt bort från Mazar-e-Sharif. Det kan däremot ta väldigt lång tid att ta sig dit av olika anledningar. En av anledningarna är att vägarna, generellt sett, är av mycket dålig karaktär.

Det snabbaste sättet att transportera sig är med helikopter och sådana finns det ganska gott om här sedan amerikanarna, i större utsträckning, etablerade sig i norra Afghanistan. Kullen är viktig för ISAF:s fortsatta arbete i området och många vill komma hit och känna av läget. Är det ett kort besök används med fördel helikopter, bland annat av den typ som kan skymtas i högra delen av bilden.

Helikoptrarna är även en trygghet för oss som finns på Kullen under längre perioder, eftersom de kan användas om någon skulle bli sjuk eller i värsta fall skadas här ute.

Vi vill vara ute så mycket som vi kan. Kullen medger att vi snabbt och relativt enkelt kan komma ut till de områden där vi gör nytta. Det är även här ute som verkligheten finns.

Allt ifrån glada barn och vuxna som gärna pratar och bjuder på te, till människor som verkligen inte vill veta av oss eller någon annan form av ordning. Arbetet i denna lilla del av Afghanistan kommer inte avslutas under vår tid här utan det kommer att behöva fortsätta en lång tid framöver.

Till er anhöriga som läser detta så vill jag säga att era soldater gör ett mycket bra arbete. Arbetsbelastningen är hög och det är inte svårt att somna på kvällarna i våra tältsängar. (Ibland längtar man faktiskt efter en varm resårmadrass inne på Camp Northern Lights.)

Plutonen utvecklas positivt hela tiden och stämningen är mycket god. Soldaterna kämpar vidare trots långa, kalla vaktpass på nätterna och patrullering under dagarna. Ni kan helt enkelt vara stolta över era soldater.

När detta skrivs är vi åter igen på väg till Kullen och ser fram emot nyårsafton.

BQ01 Henrik

Hej alla vänner, anhöriga och andra intresserade av FS20. Nu har vissa av oss snart varit en hel månad i området och det börjar bli läge att informera lite mer om vad vi sysslar med om dagarna. Vi har just avslutat den intensiva processen med att ta över efter våra företrädare och kommit igång ganska bra med arbetet. Vi har väl inte fått den lugna och fina start som vi hade hoppats på, men anledningen till detta är ett desto större glädjeämne.

Vårt jobb går väldigt mycket ut på att vara ute i området och agera mot motståndarna tillsammans med Afghanska armén och polisen. Därför var det väldigt glädjande att de för någon vecka sedan tog initiativet till en större operation i det område som vi är mest aktiva i, nämligen det som kallas West of MeS (Väster om Mazar-e-Sharif). Planering och framförhållning är kanske inte våra samarbetspartners starkaste sida, men de är både modiga och motiverade att göra saker och ting, när man väl har bestämt sig.

Att vara soldat är på inget sätt glamouröst så när man pratar om operationer och annan verksamhet, får man inte glömma att det i slutändan handlar om en soldat som t.ex. ska stå post kl. 0300- 0500 en kall och mörk natt någonstans i West of MeS, till och med på julafton.

Det kan också handla om att gruppera i stridsställning en hel natt i väntan på att bärgaren ska komma för att bärga ett fordon som kört fast.

Livet ute i fält är ibland tufft och inte särskilt bekvämt, men faktum är att soldaterna trivs bäst där ute. Initiativförmågan är det dessutom inget fel på och man gör det man kan för att göra fältlivet så bekvämt som möjligt.

Just därför är alla glada tillrop och annat stöd för oss som ”gör jobbet” oerhört uppskattat.

Jag vet att stödet hemifrån är stort och jag vet att ni alla skänker en extra tanke till soldaterna nu i juletider, men var inte alltför oroliga. Vi har oerhört duktiga soldater och förbandet kan hantera alla de svåra uppgifter vi ställs inför.

God Jul och ett Gott Nytt År

Önskar vi alla våra anhöriga!

Mj Joon Hermansson Chef 1:a Skyttekompaniet ISAF FS 20

Det börjar närma sig rotation till Afghanistan för FS20 och i veckan har det genomförts en slutträning för att knyta ihop förbandets olika förmågor och det är även sista gången vi övar tillsammans innan insatsen. Vi på pansarskytteplutonen Delta Quebec har deltagit med våra fyra stridsfordon och genomfört patruller och beredskapsuppgifter, som att eskortera sjukvårdsvagnar och olika funktionsenheter.

Då det är många enheter som övas samtidigt så blir det mycket väntande, antingen i vagnarna eller vid förläggningen. När man står i beredskap så måste man ständigt vara beredd på att åka ut på alla möjliga typer av uppdrag, det kan röra sig om allt från att förstärka enheter som har hamnat i strid till att ge stöd vid trafikolyckor och allt där emellan.

Denna veckan så har de larmen som kommit mestadels varit för TIC (Troops In Contact, vilket betyder att en enhet har blivit beskjuten) och då gäller det att snabbt komma på plats.

Våra pansarskyttegrupper består av två delar, ett stridsfordon 9040C samt en skyttegrupp. De två delarna arbetar tillsammans, antingen i vagnen eller med skyttesoldaterna avsuttna. Detta ger oss möjlighet att verka väldigt dynamiskt, vagnarna har en god terrängförmåga och soldater kan ta sig fram till fots på platser där vagnarna inte kan.

Det viktigaste med alla övningar är att få fram de saker som man behöver utveckla och bli bättre på, så det är skönt att vi kan gå ut från slutträningen och säga att även om det finns detaljer att putsa på så är vi redo och taggade för vår insats i Afghanistan.

DQ

Quebec Lima (QL) är det skyttekompani som kommer vara stationerat vid Camp Northern Lights (CNL) i Mazar-e Sharif. QL består av två skytteplutoner med Pansarterrängbil 203, samt en pansarskyttepluton med Stridsfordon 90. Dessutom finns en chefsgrupp och en stab- och trosspluton. I insatsområdet finns redan nu en finsk pluton som utgör kompaniets fjärde skyttepluton, denna pluton har motsvarande pansarterrängbil som de svenska plutonerna men en finsk variant av denna.

Pansarterrängbil 203

QL är nu inne på sluttampen av missionsutbildningen och kompaniet börjar ta form, utvecklingskurvan pekar spikrakt uppåt och allt från enkla rutiner till svårare manövrar börjar sitta. Snart börjar slutträningen och därefter är det inte långt kvar till rotation. Det märks på kompaniet där förväntan ökar. Alla är väldigt sugna på att få komma iväg och göra sin insats!

Men utbildningen stannar inte upp för det.

Soldater provar ökenkängor

Under veckan som gått har QL varit uppdelade på flera täter. På schemat har det bland annat stått eskort, patrull samt Quick Reaction Unit (QRU). Vid sidan av har det även genomförts bärgnings-/bogseringsövningar, skarpskjutningar, vapentjänst samt fystester.

QRU är en larmstyrka som QL har till uppgift att bemanna på campen. Larmstyrka är precis som man anar på namnet något som kallas in vid händelse av larm. Detta gjorde att just denna del av övningen utgjordes av en hel del väntan. Men ibland kan det vara skönt och vi fick lite extra tid till att lära känna varandra och ha kul ihop.

Utvärdering efter övning

Det finns flera olika typer av eskort till exempel förnödenhetseskort, personeskort och VIP-eskort såsom ambassadörer, observatörer mfl. Det som övades under veckan var just VIP-eskorten där en representant för en fingerad internationell organisation skulle eskorteras från campen till ett viktigt möte.

Bgbv 90 under bogsering

Patrull kan genomföras på flera olika sätt, t.ex. inom det egna förbandet och även i sällskap med afghansk polis samt militär. Syftet med patrullen brukar vara att inhämta information och visa närvaro inom vårt ansvarsområde. Patrullerna kan vara i allt från några timmar till flera dagar. Detta övades både i dager och i mörker.

Utbildning KSP 90

Trots ett fullspäckat schema är soldaterna på kompaniet vid gott mod, och stämningen är på topp. Efter välförtjänt höstlov då vi laddat batterierna genomför vi slutträning samt anhörigdag.

Hoppas vi ses då!

/Josefine

Powered by WordPress Web Design by SRS Solutions © 2017 FS20 – Utlandsstyrkan i Afghanistan Design by SRS Solutions