FS20 – Utlandsstyrkan i Afghanistan

En anhörigblogg för FS20

Bläddrar bland inlägg i Stabsunderstödskomp

Ammunitions- och vapensökande hundar är nu en permanent del av insatsen i Afghanistan. De förstärker förmågan att hantera hotet från hemmagjorda bomber, så kallade IED:er (Improvised Explosive Device).

Läs hela artikeln på Försvarsmaktens webbplats.

Den 24 april blev det dags för nya äventyr och erfarenheter. Jag skulle få följa med en skyttegrupp från Shibirghan som heter Hotel Alpha Romeo till Darzab. Jag var med som sjukvårdsförstärkning. Resten av min grupp var på Ali Zayi Hill.

Vi skulle landsättas där med helikopter, en Chinook. Det här var min första flygtur med helikopter och jag var spänd av förväntan. Det visade sig att jag skulle flyga första delen från Marmal till Shibirhgan med den amerikanska besättningen ombord. ”Enjoy the ride”, var allt som sades till mig innan avfärden. Det gjorde jag!

Vi lyfte efter mörkrets inbrott. Senare landade vi för att plocka upp de sex personer som skulle med och all deras packning. Då allt var mörkt och svart så såg jag inga ansikten på de som hoppade ombord. Vi hade alla våra ljusförstärkare på oss, och alla såg likadana ut.

Vy i Darzab Jag var vansinnigt trött efter att ha varit vaken i nästan ett dygn och hade en liten klump i magen inför det som väntade, alltså landningen i Darzab! Det jag visste var att vi landar på natten i skydd av mörker då området till stor del kontrolleras av Talibaner. Jag visste att vi och vår packning så snabbt som möjligt skulle av så att nästa Chinook också fick landa och släppa av sin last, plocka upp de som skulle lösas av och ge sig iväg så snart det bara gick.

En timme senare landade vi och vi fullkomligt kastade oss ur helikoptern. Vi hade inte kommunicerat med varandra under resan då det inte gick på grund av ljudnivån, så jag var just då väldigt osäker på vad jag skulle göra och vart jag skulle ta vägen. Jag fann mig ståendes i ett öronbedövande oväsen ifrån helikoptern, vars motorer och rotorblad skapade en tornado runt oss. Jag såg med halvt ihopknipna ögon en bergsvägg framför mig då jag tittade genom min ljusförstärkare.  En person står nära mig, men jag vet inte vem, kom han nu eller skall han åka? 

Plötsligt känner jag en klapp på min axel och tittar till vänster, där ser jag tecknet att inta låga ställningar och så hörs en röst igenom allt oväsen ”Håll koll mot bergskanten, därifrån är största risken att bli beskjuten”, beordras jag. Jag sjunker ihop med mitt vapen riktat i rätt riktning, då kommer nästa överraskning. Min bakdel blir fullkomligt blästrad av grus och sten som virvlar upp då helikoptern lyfte, jag höll som besatt i min packning så att varken den eller jag skulle blåsa iväg. Jag kunde överhuvudtaget inte titta eller andas då allt bara blir ett inferno av sand, grus, vind och ett öronbedövande oväsen.

Plötsligt blev det alldeles tyst och jag tänkte en kort stund: ”Jag är ensam, de glömde mig på denna djävulshylla till helikopterlandningsplats!”
Men jag hade naturligtvis aldrig behövt oroa mig. Där stod plötsligt Johan som var gruppchef och la åter sin hand på min axel och berättade i korta ordalag vad som gällde och vart vi skulle ta vägen nu. Flera personer lösgjorde sig ur skuggorna och jag var glad att jag inte var så ensam som jag trodde.

Den här sex personer starka gruppen löste snabbt uppgiften med att få ner packningen till det ställe vi skulle bo på. Vägen kändes nästan lodrät och de bar och drog packning, vapen, förnödenheter på ett imponerande sätt. Sista biten lastades allt på en afghanska polisbil. Själv bidrog jag väldigt lite till att få ner packningen då jag hade fullt sjå att bara ta mig nedför slänten utan att helt slå ihjäl mig eller falla handlöst. Jag sändes förståndigt nog ner till huset där vi skulle bo för att ta emot packningen i stället.

Johanna Efter detta blev det att hälsa på gruppen och se deras ansikten. Det var fem killar och en tjej , Johanna. Jag hade sett henne tidigare, då vi hade åkt på samma plan hit från den sista ledigheten. Hon är signalist, takskytt, och en alldeles fantastisk uppenbarelse på 24 år. Vi installerade oss och tog en välbehövlig vila.

Vi hade som uppgift att bemanna detta Provinsial Office, PO, men skulle även till det lokala sjukhuset med mediciner och annan utrustning som skänkts av ISAF. Samverkan skedde även med Guvernör, polischef och andra. Under hela veckan som vi vistades där fanns hela tiden ANA och ANP runt oss och över oss på kullarna runt omkring. Det var fantastiskt vackert i de omgivningar vi kunde se, men vi kunde inte lämna vårt område mer än när vi gick vår patrull till sjukhuset.

Patrull i Darzab Jag upplevde där för första gången att befolkningen inte var intresserade av att vi fanns på plats. De ögon jag tittade in i var inte vänligt sinnade. Det blev efter de vanliga artighetsfraserna på sjukhuset bara att lämna ifrån oss det vi hade med oss och gå tillbaka till vårt ”hus”.
Vi fick veta att sjukhuset hade 25 sängar, c:a 200 patienter per dygn och att man här förlöste ungefär 100 kvinnor i månaden. Jag hade velat se mer och fotograferat på sjukhuset, men situationen runtomkring gjorde att det inte kändes görligt.

NATO-sängar i kloss Väl i huset lagade vi mat på de gasbehållare som fanns eller på grillen som någon byggt upp. All mat lagades utomhus. Boendet i sig var snäppet högre än tälten på Ali Zayi Hill, eller sämre beroende på om man klarar fukt och mögel bra eller inte. Vi sov på våra Natosängar kloss i kloss.
Gänget som jag rest hit med var ett sammansvetsat gäng med stor respekt för varandra. Jag fick lära mig att de var ”jägare” och ”pansarskytte” i botten, alla unga men mycket mogna.
Förutom Johanna fanns det en mycket traktor/motortintresserad kille med Hulk Hogan mustasch! Han hade något inbyggt i sina öron som gjorde att han innan elverken krånglade eller stannade hörde att det var dags att serva eller byta dieseldunk eller liknande. Imponerande!
Den modige till häst En ålderman på snart 29 år (!) som såg ut som en blond Arnold. Trots detta trodde Poliserna utanför att han var 16 år! Han hade även ett skratt som skulle kunna frälsa världen. Bredvid honom kände jag mig väldigt trygg under vår korta patrull till sjukhuset.
En stridssjukvårdare fanns också. Jag var så tacksam att ha honom på plats. Samtidigt som jag fick mig lite militärhistoria till livs, det var intressant att lyssna på honom.
En till muskelbyggare med ordet framåt (på latin?) intatuerat på armen. En mycket modig man som en dag helt orädd satt upp på en av de stegrande hästar som visades upp för oss.
Johan, gruppchef, som ledde denna grupp på ett imponerande sätt. Ena sekunden lek andra allvar. Vi hade ett samtal, en av de första kvällarna, där vi pratade om gruppen som han var chef över. Han satte ord på det jag tänkte om modet hos dessa ungdomar som tidigare varit i strid.
”Jag önskar att deras föräldrar kunnat se dem i de situationer som vi löst ut. De skulle vara så stolta över dem!”
    Johans stolthet över dem gick inte att ta miste på. Att även han hade en grupp som var glada att ha honom gick inte heller att missta sig på!
Dagarna gick och gruppen blev lite rastlös, de slogs nästan om att laga mat, diska, duka osv. Take out beställdes från byns kebabresturang en dag, men jag smakade aldrig då jag tänkte att om de blir magsjuk så är det ganska bra om jag inte är det!

Elanläggningar fixas Vi tittade med hjälp av en projektor på film och serier när tiden blev långsam. Filmduken var en hjälpligt ren vit vägg i ett av rummen där vi sov. ”MacGyver” och ”The unit” varvades med en och annan film. Det var ett skönt avbrott i vår något spända tillvaro. En underlig känsla av falsk trygghet på ett sätt, men nödvändig.

Efter en ”episod” där jag blev lite mer än oroad, fast inte helt vettskrämd som gällde ett nattligt toalettbesök och en ANA-kille så tog gruppen detta på fullt allvar. Jag fick eskort om jag ville och kände ändå aldrig att jag var till besvär på något vis. Dom är alla så mycket snabbare till att få upp sina vapen, läsa situationer och handla rätt än vad jag någonsin kommer att bli, då det ju inte är min huvuduppgift så det kändes mycket bra.

Efter en vecka var det dags att få åka hem. Vi packade och gjorde oss klara. Denna gång skulle ANP (ANA?) köra oss hela vägen upp till helikopterlandningsplatsen. Ett par av killarna satte sig på packningen på flaket på den pickupen som användes. Resten av styrkan fick gå upp.
Matlagning på gasolkök Jag och tolken fick den tvivelaktiga äran att åka i baksätet. Jag kan bara säga att dessa killar tänker inte som oss vad gäller säkerhet i trafiken! Dom satte på en typ av Afghansk popmusik, kanske för att imponera på [doctör] då dom hela tiden vände sig om och log och sa just [Doctör] till mig. Samtidigt dansade båda glatt i bilen (Ja, det gick!) medan de körde på en knappt existerande smal väg rakt upp i himlen.
   Grus och sten rasade omkring och deras billyktor knäpptes av och på efter behag. På backspegeln i framrutan hängde diverse ”blingbling” och en jätteklase med vindruvor i plast. På instrumentbrädan låg en bit syntetpäls. Jag andades så lugnt jag kunde in och ut och tittade så gott det gick i mörkret om jag verkligen satt där i bilen. Ni vet den där känslan av att vilja nypa sig i armen? ”Det här händer inte, jag har hamnat i en skräckfilm!”, tänkte jag. Men nejdå, där var jag mitt ”i filmen”.

Vi kom till slut lyckligtvis upp till vår plats för pick-up, och väntade på helikoptrarna. Efter en halvtimma kom de som skulle hämta oss. Det är mäktigt att sitta på en liten hylla på kanske 20×20 meter och se en Black Hawk landa. Nu skall jag väl i ärlighetens namn inte säga att jag tittade jättemycket, då jag åter likt en rädd katt spretande höll fast mig i packningen. Blästringen av min bakdel blev dock mindre denna gång!

Innan jag egentligen fattat vad som hänt var avlösningen ute med sin packning och mitt gäng hade lastat det som skulle med hem igen på nolltid. Jag lommade skamset fram för att ta plats, då det var jag som skulle på först. Det satt aldrig fast hos detta gäng kan jag säga.
Flygturen hem var en härlig upplevelse, och landskapet under oss såg genom min ljusförstärkare ut som ett djuphavslandskap i mörkt grönt. Klippor och berg i alla former ni kan tänka er. Plötsligt massor av ljus från platser vi passerade. Det är ett så vackert land att man hisnar!

Mitt gäng hoppade av på Camp Monitor och jag fortsatte min resa med besättningen till Marmal. Återigen innan jag visste ordet av var jag utanför Black Hawken med min packning. En tysk soldat uppfattade min något förvirrade belägenhet och kom till undsättning. Han tog mig till en terminalbyggnad, kastade en snabb blick på mig och sa: ”I think you need a cup of coffe!”

Tack Hotel Alpha Romeo för denna vecka.
Jag har lärt mig massor av er. Nu vet jag hur en arg Chihuahua låter när hon skjuter.

//Syster Jeanette PL84

Bilderna är ärligt stulna från Johan!

Plåster på såren
Matförvaring
Provisoriskt handfat
På åsnerygg

I dag är det internationella kvinnodagen.  Den är ju mer uppmärksammad i Sverige än här naturligtvis. Jag undrar hur många kvinnor i landsbygden här som vet det, och hur det isåfall skulle göra någon skillnad för dem just idag, detta år.

Jag har funderat på vad den betyder för mig just idag och kommer bara fram till att det är viktigt att vi är här i Afghanistan. Kvinnor och deras barn här har ju faktiskt samma självklara rätt till att få vara trygga, självständiga, utbildade som alla vi andra, svårare än så är det inte!

Nu har vi passerat halvtid på vår mission och dagarna börjar bli varmare. Det som är fruktansvärt och otäckt för dom där hemma blir till en underlig vardag och normaltillstånd för oss som är här.

Sjukvårdsplutonens vagnar rullar ut på operationer och uppdrag, så vi träffas inte mycket längre. Jag har min trygghet i min vagn PL84,med Mattias, Henrik och Kristoffer, men vi delar upp oss av och till och behoven får styra.

Desto mera får jag tillbringa tid med killarna i Alpha, Bravo och Delta. Jag har tillbringat en del tid på Ali-zayi Hill som vi i dagligt tal kallar ”kullen”, men inte i närheten av hur många dygn Alpha och Bravo varit där. Var efter som tiden går lär jag nu känna fler och fler av dom både till namn och utseende!

Sjukvårdsplutonen sköter hygienen på kullen. Detta innefattar att tömma sopor, tömma och hålla rent dasset och elda upp det hela i en grop som finns för ändamålet. Vi skall även se till att det finns vatten att tvätta sig i, det kommer i dunkar tillsammans med den grupp som för tillfället åker upp på kullen. Hygienen är en historia i sig och den är lite krånglig minst sagt, åtminstone tycker jag det. Att inte kunna duscha förens efter 8 dygn i damm och smuts gör mig lite stressad faktiskt, men de andra verkar klara det så jag får bara gilla läget! Däremot så satte jag mig i vagnen med ett handfat, varmvatten och tvål och plaskade på i en timme en kväll. En helt fantastisk upplevelse och det kändes som om jag varit på spaweekend.

Vi delar tält och sover 8-10 st i vardera ungefär. På kvällarna ligger jag där i mina dubbla sovsäckar och lyssnar på dessa killar som pratar om allt mellan himmel och jord. Det blir naturligtvis prat om flickvänner och fester också. Då det inte verkar censureras så väldigt hårt har jag väl då på något vis accepterats som en av ”killarna”.

Jag passar ibland på om vi inte är ute på patrull att gå runt i skyttevärnen för att prata lite. Jag får ta del av många tankar och funderingar och höra om framtidsplaner eller oro för nuet, eller det som kanske kommer. Att få en ”go” klapp på axeln av en grabb som frågar – Hur går det för dig? Är ju så omtänksamt att jag kan gråta. Det svåra är ju att inte göra som hemma med mina egna barn, bara kasta mig över dem och kramas hårt!

Att jag fått det privilegiet att vara här med dessa gör mig stolt och glad men även som den lättrörda person jag är gråtmild. Dom är bara helt underbara dessa soldater, för det är ju det de är i första hand.

Dom tar hand om mig på ett fantastiskt sätt när vi är ute. Jag frågar – Vad vill ni att jag skall göra nu? när vi går patrull i byarna t.ex. Dom svarar bara lugnt – Gör som oss bara! Och när jag irrar iväg eller inte håller rätt tempo eller på något sätt ställer till det med min utrustning så blir dom aldrig irriterad utan säger bara – Jag går bakom dig istället, eller något annat som får mig tillbaka i rätt riktning, utan att jag egentligen märkte vad som hände!.

Jag har ju inte fullt ut den militäriska drillning som säkerligen är önskvärd, men de låtsas aldrig om att dom märker det, och har många gånger änglars tålamod!

Vi har kört fast på vägar där vi inte skall köra fast om man får välja, nu är ju verkligheten här en annan så det händer.

Jag åkte i en Galt som ensam sjuksköterska och la mig inte så mycket i själva bärgningsförsöken. Däremot rörde jag mig lite kring dom och  slogs jag av deras sätt att arbeta tillsammans. I det civila livet hade blodvite uppstått i samma situation! Jag har sett prov på imponerande ledarskap i dessa fantastiska konstellationer av män.

Här vet man att det gäller att så snabbt som möjligt lösa uppgiften och det fyller inget syfte att skylla på någon annan. Humöret var därför på topp trots allvaret i situationen, och efter några timmars arbete blev killarna hungriga, det är ju åtminstone något som jag känner igen som mor till två gossar.

Plötsligt satt dom i dikesrenen och åt nudlar och pratade. – Du får se det som en picknick helt enkelt säger en av vagnscheferna, även om det är det värsta tänkbara utflyktsmålet! Efter detta så kunde jag dricka mitt kaffe med viss njutning.

Ja, herregud där står vi där vi står och ingen tappar modet en enda gång, åtminstone inte så det märks. En av killarna berättar att han varit med att köra på 2 IED:er (vägbomber) och säger att kör han på en tredje kanske han åker hem då i så fall hans tur har tagit slut. Några dygn efter detta hände det att samma pluton körde på en IED och det första jag tänkte på när jag hörde att ingen blivit skadad var – Vem körde? Det var inte han, så han har fortsatt turen på sin sida!

Vi har varit ute som förstärkning när det skall röjas IED:er, och bärgas fordon som blivit obrukbar av samma anledning. Det tar timmar av väntan och planering av vägval då säkerheten går först.

Plötsligt skall ett dike grävas igen så att fordonen tar sig över och jag finner mig själv som en av de som gräver. Det är också skillnad då ingen av killarna tycker att det är konstigt att sjuksköterskan är den ”frivilliga” från vagnen. Hemma hade jag sluppit undan så att säga, men jag gillar att det är ok här.

På kullen lagas det sedan mat och alla äter tillsammans. Där håller jag mig undan med flit, de fixar det galant utan inblandning av mig! Samtidigt så är det skönt att det inte ställs sådana krav på mig bara för att jag är enda kvinnan på kullen.

Det blir nu varmare som sagt och mer saker kommer att hända. Vi rullar vidare med ett högt säkerhetstänk. Vi kan ju inte undanröja alla risker och hot då vi lever mitt i det. Men om vi fortsätter att inte ta onödiga risker, att stötta varandra och ta hand om varandra då det hettar till så har vi förutsättningarna. Kompetensen finns definitivt, dessa killar har jag det största förtroende för och jag känner trygghet i situationer som egentligen är helt obegripliga. Gränserna som jag som civil hade är definitivt förflyttad, jag har förändrats i mitt sätt att förhålla mig till faror. Jag tror att det är till godo både för mig och dessa killar i Alpha, Bravo och Delta.

Tack för att ni finns killar !

Syster Jeanette PL84

Efter elva dagars operation i distrikten Qush Tepah och Darzab har soldaterna som varit med kommit tillbaka till sina camper och börjat återhämta sig efter de många striderna.
– Det är viktigt att prata om allt som hänt, säger Fredrik som deltog som förare och combat medic (stridssjukvårdare) under operationen.

– Vi visste att vi skulle få stridskänning och var beredda på att de hade lagt ut IED:er (hemmagjorda vägbomber) längs med vägen, säger Fredrik.

Han berättar om sina upplevelser tillsammans med sjuksköterskan Henrik som också var med under operationen. De har fått vara med om intensiva strider och är trötta men välbehållna.

Läs hela artikeln på Försvarsmaktens webbplats.

Bilderna är tagna under samma operation, dock av enhet ur FL.


“Our house, in the middle of the street. Our house, in the middle of the street. Our house, was our castle and our keep. Our house in the middle of the street. Our house, that was there we used to sleep..”.

Grabbarna trallar muntert på den gamla Madnessdängan i takt med att sovsäckar och liggunderlag bärs in i den spartanska lerbyggnaden som utgjort plutonens hem under den senaste veckan. Beskrivningen hus kan kanske diskuteras, sovplatsen har visserligen väggar och tak men saknar både dörr och täckta fönster och påminner mer om en ruin än om ett hus. Öppningarna ut i afghannatten släpper förvisso in minusgradig kyla men innebär också att insomnandet sker inför siluetter av tusenmeterhöga bergstoppar i alla riktningar. En vy som på sitt sätt påminner Norrland och Skulebergets branta sluttning, något som ger en trygghet i kvällsmörkret.

“…Our house in the middle of Kohistinat. Our house it has a crowd. There is always somthing happening. And its usually quite loud…”

Förläggningen är belägen mitt på det lokala torget i byn vi hade natt förläggning. Under dagen uppstår ett komplicerat myller till följd av de afghanska säkerhetsstyrkornas engagemang, av barn och förbipasserande för vilka vi är veckans attraktion, och givetvis det egna kompaniets febrila arbete med underhåll, planering och posttjänst. Platsen är betydligt tryggare än förläggningsplatser som används tidigare under operationen men skiljer sig ändå avsevärt från den ordinarie stationeringen i det med murar inhägnade provinskontoret som kompaniet bor i. Situationen gör att personalen skärper sina sinnen.

Tredje skyttekompaniet, med tillförda specialistenheter och mentoreringspersonal, OMLT, har under en veckas tid genomfört operationen tillsammans med afghanska säkerhetsstyrkor. Denna dag är huvuduppgiften att ta sig upp till en på 2800 meters högt belägen mast som tidigare behärskats av motståndsmän, insurgenter. Kontroll av masten, och dess strategiska position, har under operationen visat sig bli en nyckel till framgång. Rykten gör dock gällande att en större grupp insurgenter har anmält sig intresserade av att lämna över sig till de afghanska säkerhetsstyrkorna.

“…Our Galt is so house-proud. Nothing ever slows her down. And a mess is not allowed. Our house, in the middle of the street…”

Pansarterrängbilen – ”Galten” – skriker på låga växlar längs slingriga serpentinvägar med branta sluttningar bara decimetrar från vägbanan. Längs vägen passeras den främre ledningsplatsen med fordon som bevakar bergstoppar och dalgångar och senare den plats där den framskjutna sjukvårdsresursen spenderat natten för att vara redo i det fall något skulle hända i anslutning till masten. I takt med att toppen närmar sig sjunker temperaturen, snögränsen passeras och vyn ner mot dalen uppenbarar sig i all sin prakt. Så plötsligt, runt ett krön, uppenbarar sig en stor skara människor. Gruppens tornskyttar anmäler, vapen, och alla övergår till fullt fokus. Radion sprakar och OMLT, som redan finns på toppen, meddelar att hundratalet insurgenter har anslutit toppen för att lägga ner sina vapen och lämna över sig till de lokala myndigheterna. Detta gäller även den skara som just dök upp bakom krönet.

Tillsammans nås toppen; de numera fredliga insurgenterna till häst och ISAF med fordon.  Där uppe utbryter ett myller, tidigare insurgenter, afghanska säkerhetsstyrkor, svensk personal i en livlig diskussion. Situationen är overklig men framgången är ett faktum. De överlämnade insurgenterna avses omhändertas inom ramen för ett projekt där de skall införlivas i det afghanska samhället. Förhoppningsvis faller det ut på ett bra sätt med en säkrare omgivning som följd.

Nöjda vänder den svenska personalen tillbaka mot ordinarie förläggningar. Nu väntar några dagars vård och iordningställande av utrustning; en tillvaro där dusch och ombyte existerar och måltiderna inte måste drivas in i kroppen. För delar av gänget infinner sig snart en brinnande iver för nya uppdrag, andra står i tur för att åka på en välförtjänt ledighet med nära och kära hemma i Sverige…

“…Brother´s got a date to keep. He can´t stay around. Our house, in the middle of our street…”

/Tomas EAS


Jag vill med detta brev beskriva vardagen för soldaterna vid stabs- understödskompaniet i Afghanistan och inte minst framföra min och deras hälsningar till er anhöriga. Ännu en gång vill jag tacka för det stöd som ni ger oss under vår insats. Telefonsamtal, hälsningar och brev från er är mycket värda och de motiverar oss till att göra ett ännu bättre arbete. Kontakten med familjer och vänner har särskilt stor betydelse under jul och nyår, eftersom vi normalt sätt brukar fira den tillsammans med er.

Enheterna vid stabs- understödskompaniet, PL, påbörjade att lösa sina huvuduppgifter ungefär en vecka efter ankomsten till Afghanistan. Anpassningen till den nya miljön i kombination med avancerade uppgifter, bidrog till att arbetsbelastningen stundom var väldigt hög. Kompaniet var dock väl förberett och soldaterna gjorde sitt yttersta för att lösa sina uppgifter på bästa möjliga sätt. Klimatet var högst varierande. Det skiftade mellan -5 till +18 grader Celsius, vilket kan jämföras med en vår i Mellansverige. Arbetstemperaturen i december uppfattades i allmänhet som betydligt mer gynnsam, jämfört med de 45-50 grader som den kan uppgå till under perioden juni, juli och augusti.

PL huvuduppgift är att understödja andra förband och enheter med funktioner och specialistkompetens, vilket innebär att våra enheter ofta är utspridda över en relativt stor yta. Ytan som förbandet uppträder i är ca fyra gånger så stor som Skåne. Ibland kan PL enheter lösa dessa uppgifter flera veckor i streck, vilket ställer höga mentala och fysiska krav på den enskilde soldaten. I skrivande stund befinner sig flera av kompaniets enheter ute på en längre operation, bland annat sjukvårdsgrupperna och gruppen med obemannade spaningsflyg. Under operationer arbetar de flesta av stabs- understödskompaniets grupper ofta i nära samarbete med andra förband exempelvis 1. skyttekompaniet. Detta samarbete fungerar mycket bra.

Under de tuffa förhållanden som förbandet uppträder i är det särskilt viktigt att de logistiska behoven säkerställs. Maten på Camp Northern Lights (CNL) är av hög kvalitet. Det är inte ovanligt att det serveras oxfilé med potatisgratäng och nybakad äppelpaj till efterrätt. Gravad lax är populärt och serveras mer eller mindre dagligen som ett alternativ.  Detta är ett välkommet avbrott till den mat som äts av grupperna när det är på fältet och arbetar. Kosten består då mestadels av ”rations” (frystorkad mat) som förstärkts från köket med Bullens pilsnerkorv och köttbullar i gräddsås. Kombinationen bra mat, en varm dusch, rena kläder och ett samtal hem gör tiden på CNL värdefull, även om det kanske bara blir ett par timmar eller något dygn.

Vissa av våra enheter har sina huvudsakliga arbetsuppgifter på CNL exempelvis sambandsgruppen, som bland annat möjliggör att vi kan ringa hem och skriva mail. Arbetsdagen, det vill säga varje dag, präglas av rutintjänst och möjligheterna för denna grupp att komma utanför murarna som omgärdar CNL är begränsade. En möjlighet som sambandsgruppen har är att ingå i de fotpatrulleringar som kompaniet är ansvarig för. Förutom möjligheten att se vad vårt och våra föregångares arbete konkret resulterat i, såsom fungerande flickskolor och vårdcentraler, syftar fotpatrulleringarna till att ta reda på vad som försiggår i vårt närområde i stort och smått. Exempelvis kan det vara att ett bröllop ska hållas och därmed kommer vissa vägar vara fyllda av människor under en viss period. Det innebär i sin tur att våra enheter måste välja andra vägar så att vi inte stör högtiden och att förbanden inte fördröjs inför lösandet av övriga uppgifter.

Jag hoppas att jag kunnat ge er en övergripande bild av vår tillvaro i Afghanistan. Många uppgifter väntar oss och jag känner att stabs- understödskompaniet är väl förberett på att möta dessa. Ert stöd är en grundsten för att vi skall kunna lösa våra åtaganden på bästa sätt och det känner jag att vi får. Ha en riktigt god fortsättning på det nya året.

Mattias, chef för PL

Ali Zayi

2 comments

Dagarna innan jul spenderade vi, en av sjukvårdsvagnarna (PL84 ) på Ali Zayi hill tillsammans med skyttesoldaterna på Bravo Quebec.

Ali Zayi hill

Utsikt över byn Ali Zayi

Tiden på kullen blir inte roligare än vad man gör den till. Dygnets höjdpunkter blir på ett naturligt sätt frukost, lunch samt middag, allt tillagat på det hederliga Trangiaköket. Veckans höjdare blev nudlar med tonfisk. Vill du som läsare uppleva detta kulinariska mästerverk så följer här ett recept;

  • Tillsätt kokande vatten till en burk nudlar enl. anvisningen, låt stå 5min.
  • Blanda i en halv burk tonfisk samt en mindre grabbnäve med cashewnötter.
  • Toppa med sweet chilisås i valfri mängd eller tills näsan börjar rinna och svettpärlorna kommer fram.
  • Rör om och njut!

På dagarna genomförs fordons samt fotpatruller med olika inriktningar. Ofta handlar det om att samverka med invånarna i de närmsta byarna samt att säkra olika vägavsnitt mot eventuella gömda sprängladdningar, s.k. IED:er.

I skrivande stund har vi varit här i fyra dygn och för tillfället är klimatet ganska bistert. Solen lyser visserligen på klarblå himmel men den kalla vinden gör oss frusna ganska omgående om vi sitter still. Långkallingar, värmetröja, mössa, Bullens korv samt koffein och nikotin i olika former håler dock stridsvärdet bland oss soldater på topp.

Hej!

Jag heter Jeanette och tillhör FS20:s sjukvårdspluton. Jag har en bakgrund som narkossjuksköterska och har arbetat på akutmottagningar de sista 12 åren av mina 24 år i yrket.

Passager som tog andan ur mig på väg ner från Salangtunneln.

Hemma lämnade jag vuxna barn och barnbarn, som vet att mormor är ”på jobbet i ett annat land”.  Jag har nu varit här i drygt en och en halv vecka och har redan upplevt otroliga saker i detta sällsamt vackra land.

På väg ner från Salangtunneln.

Vi kom för ett par dagar sedan hem efter att under 5 dygn varit på ett uppdrag söder om vårt distrikt. Två av våra sjukvårdsvagnar skulle tillsammans med andra fordon, b.la finska  möta upp delar av den afghanska arme´n vid Salangtunneln som låg 3400 möh. Vi har också stannat på den ungerska campen i Pol-e khomri, där vi gjorde studiebesök på deras Role 1. Det är en motsvarande en hälsocentral med  extra resurser. Det var intressant att se, och att även få höra hur dessa läkare arbetade ute i sina fordon.

Sjukstugan på den ungerska campen.

Resan dit var fantastisk med vyer som tagna ur en sagovärld. Bergen tog helt andan ur mig då de tornade upp sig i de mest fantastiska formationer.  Under resan slås jag av färgen i detta karga landskap, allt som olika nyanser av beige. I bland såg jag röda berg, eller rosa toner, men det mesta är beige.

När vi åkte genom byar så fullkomligt kryllade det av små stånd där det såldes allt möjligt. Kött hängde i taken och lukten av nyslaktat nådde vagnen. En man bär ett slaktat lamm, ett barn bär på endöd höna. Plötsligt ser jag ett tiotal pojkar sparka fotboll på en grusplan, då det är det enda som finns. Ett par flickor dansar försiktigt i sina färgglada kläder långt bort från vägen med rostiga ryska fordon som kuliss, men dom rör sig med glädje!

Uppe i bergen ser vi mer av fattigdom. Barn som går barfota i flipflopskor i minusgrader. Män byter däck på fordon som fått punktering.  Vi ser få kvinnor. Dom vi ser har burka på sig. Jag undrar om jag någonsin under min tid här får tillfälle att samtala med någon av dom? Jag hoppas det.

Jag undrar så var alla barn kommer ifrån. Var bor dom, hur hann dom hit till oss på den korta stund vi står stilla, vart är dom på väg?

Allt vi ser är ju tillsynes milsvida ytor av sten, sand och berg. Hur, undrar jag, kan man överleva här? Har någon av dessa barn överhuvudtaget en aning om vilka vi är, att vi vill hjälpa? Naturligtvis inte!

Jag hoppas att dom ser det i våra ögon åtminstone, då det första dom ser är våra stridsfordon, vapen och uniformer. Men jag kan se i de ögon vilka jag sett in i  att hoppet finns. Att få se barnaögon glittra och få ta emot ett av deras fantastiska leenden mitt i allt detta  är fantastiskt. De flesta av barnen vinkar glatt när vi passerar genom byarna. Det ger hopp och en tro på att det vi gör är viktigtoch riktigt!

Nu fortsätter missionen och jag vet att det vi gör är  farligt många gånger, men ändå. Om vi inte försöker kan vi då någonsin stå ut med oss själva för att vi inget gjorde? Det kan tyckas att jag är naiv som tror att det jag gör här kan göra skillnad. Då tror jag att jag vill vara det.

I dag har jag haft ytterligare en ny upplevelse. Under dagen har jag och min kollega Henrik varit sjukvårdsförstärkning i en CV90-vagn, eller som jag säger i mitt privata liv – En bandvagn! Vi blev så väl omhändertagna av dessa fantastiska unga män. Jag kan ju vara mamma åt 95 % av dom och undrar så hur dom tänker om att ha mig i vagnen.

Dom passar på mig och ser till att jag har det bra. Dom låter inget ”ont” hända mig!  Dom ursäktar allt damm som rasar in i vagnen där jag sitter längst in på en hängstol, omringad av vapen och ammunition blandat med vår egen sjukvårdsutrustning.

Jag är så stolt över dessa killar och tänker på hur oroliga deras föräldrar många gånger skall vara. Jag vet att jag skulle vara det. Flera av dessa är yngre än mina egna, och barn är alltid barn. Jag vet att min son är orolig. Han sade i går i telefonen när han hörde om att jag skulle åka i hans gamla fordon sedan lumpentiden – Mamma, lova att vara rädd om dig!

Min mamma sade i somras då jag ringde henne och beklagade mig efter en tuff del i utbildningen på Livgardet. – Ja, men jag sa ju det. Varför skall en gammal kärring göra lumpen? Ja, den käre modern. Barn är ändå alltid barn även om dom snart skall fylla 50 år!

Jag hoppas naturligtvis att ingen skall behöva skadas under missionen. Om det ändå händer och mina kollegor eller jag själv är den som finns på plats så känner jag att vi är så väl förberedd på uppgiften så att vi kan göra skillnad för våra soldater och det är först och främst därför vi är här. göra det bästa vi kan.

Hälsningar från 1251 Jeanette, sjuksköterska

För ett par veckor sedan var stora delar av HQ/Support-kompaniet (PAPA LIMA) ur FS20 tillsammans med NSE (National Support Element) på Marma skjutfält och genomförde övningar med skarp ammunition. Syftet var att befästa kompaniets färdigheter gällande strid, från fordon och till fots, åtgärder vid IED-attacker, sammanstöt, samt att verka i mörker.

Fokuserad och välbeväpnad Henrik är redo för allt som övningsledarna kokat ihop i nästa övningsmoment.

Övningarna var planerade och upplagda för att så realistiskt som möjligt simulera händelser och scenarion som kompaniet kan komma att ställas inför i Afghanistan. En viktig del i att göra övningarna så realistiska som möjligt är att alla övningar har genomförts med skarp ammunition, vilket ställer höga krav på både befäl och enskilda soldater. All personal måste hela tiden vara fullt uppdaterade på var i terrängen de har sina kamrater samt i vilka områden som de kan verka med sina vapen. Detta har skötts mycket väl och veckan har genomförts utan tillbud.

Under veckan har kompaniet fått möjlighet att öva med alla tillgängliga vapensystem. Detta har varit mycket uppskattat av alla, då det givit en god insikt i hur de olika vapensystemen kompletterar varandra och hur de kan användas för maximal effekt på stridsfältet. Förutom att öva de olika momenten på dagen har vi även genomfört stridsskjutningar i mörker, vilket har genomförts både med hjälp av stridsfältsbelysning samt i totalt mörker med mörkerhjälpmedel.  Skjutning i mörker ställer ytterligare högre krav på personalen avseende utbildning, övning och inte minst säkerhet så att vi inte riskerar vådabeskjutningar.

Trots högt tempo, långa dagar och kvällar, samt riktigt kalla morgnar har humöret, framåtandan och viljan att lära sig varit på topp hos hela truppen. Runt lägerelden, i pauser mellan övningarna, och i lägret på kvällarna har skämten och gliringarna duggat tätt. Stämningen är mycket god!

Till sist vill vi på PAPA LIMA passa på att tacka övningsledningen för en mycket väl genomförd vecka som givit oss realistiska, lärorika, säkra och inte minst roliga övningar.

Hälsningar från PAPA LIMA

Daniel, gruppchef på PL

Stabs- och trosskompaniet består av ett antal specialfunktioner vars huvuduppgift är att understödja övriga delar av förbandet. Med specialfunktioner avses bland annat sjukvård, ammunitions- och minröjning, underrättelser, logistik, ledning och samband. 

Soldater ur stabs- och trosskompaniet övar på Kosta skjutfält i augusti.

Just nu genomför förbandet utbildning i vapentjänst och strid. Huvudsyftet med denna utbildning är att soldaterna skall erhålla en hög personlig färdighet inom självskydd och hantering av sin utrustning.

Under vecka 043 genomförs skarpskjutningar där övningens tillämpningsgrad kommer att vara högre än tidigare. Tillämpningen ligger dels i att pröva soldategenskaper men även att som grupp kunna hantera komplexa situationer i ett större sammanhang med skarp ammunition. Moment som tidigare övats enskilt kommer att vävas ihop till ett mer omfattande.

Som förbandschef kan jag konstatera att vi uppnått ett bra utbildningsresultat och att vi har en god förbandsanda. Detta beror dels på en bra utbildning och dels på framstående enskilda insatser.

Det är glädjande att se den vilja och motivation som uppvisas av soldater och officerare. Jag vill rikta ett särskilt tack till alla anhöriga för det stöd ni ger oss. Utan er uppbackning hade denna insats varit svår att genomföra. Ert stöd är en grundsten för vårt välmående. Framför oss väntar en välförtjänt ledighet. Inom kort är vi redo att påbörja vår insats.

Väl mött på anhörigdagen!

Major Mattias Rosengren

Chef PL

Powered by WordPress Web Design by SRS Solutions © 2017 FS20 – Utlandsstyrkan i Afghanistan Design by SRS Solutions